Att se sig själv från andra perspektiv är nyttigt av flera anledningar. Med det menar jag att det kan vara bra att ibland låta sina tankar och känslor speglas av andra. Att be både bekanta och nära vänner beskriva hur de uppfattar en och att ibland se sig själv på bild.
Vi behöver få perspektiv för att kunna utvecklas.
Här nedan kommer ett exempel på det sistnämnda. Jag har ju länge velat lära mig diverse akrobatiska grejer som att stå på händer och huvudet. Huvudståendet har jag numera rätt bra kontroll på, även om det såklart är långt ifrån perfekt.
Försöken att lära mig handstående pausades när mina armbågar skadades för snart två år sedan och sedan dess har jag bara provat några få gånger mot en dörr eller vägg.
Förra veckan bad jag en tjej på yogaresan att fota mig när jag provade att stå mot väggen. Och så bra att det är att få se sig själv såhär!
Jag är ju helt jädra sne i hela kroppen. Bilderna visar så tydligt att jag efter skadan fortfarande är kraftigt obalanserad mellan höger och vänster sida.
Armbågarna är fortfarande svåra att räta ut helt (direkt efter skadan satt de helt fast i 90 grader i två veckors tid och har successivt rätat ut sig lite i taget) vilket gör att det fortfarande är svårt att vara stadig och stark med raka armar.
Ja ni hör ju. Bara genom att få se mig själv på dessa bilder så förstår jag min egen kropp och mina svagheter betydligt bättre. För det märkliga är ju att även om det syns så oerhört tydligt på bilderna att hela jag är sned så upplever jag när jag står där att jag är rätt rak. Ganska fascinerade ändå.
Så märkligt att jag inte känner hur snett det är. Nu är jag ännu mer peppad på att fortsätta öva, och framförallt att lära känna obalanserna.